Fokuserar på systemfelen som deformerar och krymper människan och livsrummet => För villkorslös basinkomst

Ska IS-anslutna kunna återvända till Sverige?

Det förs diskussioner om huruvida människor som åkt från Sverige ner till Syrien och Irak för att ansluta sig till terrororganisationen IS för att bygga kalifatet, ska tillåtas återvända till Sverige, eller om de har förverkat rätten att bo i Sverige. Det råder delade meningar om var de ska lagföras, samt var de ska avtjäna sina straff om de blir fällda. Ska de ställas inför rätta i en internationell tribunal, eller i nationella domstolar? Hur ska barnen tas om hand? Frågor att ställa:

Ska IS-anslutna verkligen tillåtas återvända till Sverige? Vad ska vi göra med deras barn? Ska de omhändertas och föras hit, om de är födda i kalifatet? Ska de återföras hit och omhändertas, om de är födda i Sverige? Ska och kan medborgarskap eller uppehållstillstånd återkallas, och under vilka förutsättningar i sådana fall? Var ska de som har anslutit sig till IS lagföras? Var ska de avtjäna sina straff, om det visar sig att de har begått brott? Är de offer, eller har de gjort medvetna och välinformerade val? Har vårt samhällssystem bidragit till deras radikalisering i sådan grad att vi är skyldiga att låta dem komma tillbaka, även om de har begått terrorhandlingar eller andra grova våldsbrott?

Dessa frågor är komplexa, och därför inte alldeles lätta att svara på. På den första frågan är jag böjd att svara nej. De som har valt att ansluta sig till IS och leva i kalifatet har varit väl införstådda med vad IS är för sorts organisation, samt vilka metoder IS har använt sig av för att bekämpa sina motståndare, såväl inom kalifatet som utanför, samt hur IS har behandlat människor som anslutit sig, men som inte klarat av att leva efter de hårda regler som har gällt inom kalifatet. De som valde att ansluta sig till IS, såväl män som kvinnor, visste mycket väl vad de gav sig in på. De är inga offer. IS har på inga sätt försökt dölja sina illdåd. De har tvärtom varit mycket öppna med vilka metoder de har använt för att bekämpa det som de betecknar som ondska. De som har valt att lämna Sverige för att ansluta sig till IS, har förverkat sin rätt att leva i Sverige, och kalla sig svenskar, såvida de inte är födda här, och har sina rötter här.

För några dagar sedan hörde jag en kvinna, som rest från Sverige för att ansluta sig till IS, berätta att hon, under hela tiden som hon levt i kalifatet, inte har vare sig sett eller hört något av de grymheter som ägt rum. Människor har bränts levande, instängda i burar, har kastats från hustak, och hon försöker få oss naiva svenskar att tro på att hon ingenting har märkt, att hennes man hela tiden har skyddat henne mot att få insyn i dessa ofattbara grymheter. Nu vill hon ha vår förlåtelse, samt tillåtelse att återvända till Sverige. Det är magstarkt, milt uttryckt. Såväl män som kvinnor har uttryckt hat mot sina befriare, nu när de sista resterna av kalifatet håller på att falla. De har inte visat någon som helst ånger över att de har anslutit sig till IS, eller över sina gärningar i kalifatet. Tvärtom har de uttryckt fortsatt lojalitet mot IS, dess extrema uttolkning av Koranen, och dess islamistiska ideologi. De har utropat att IS aldrig någonsin kommer att besegras, och att kalifatet kommer att återuppbyggas, samt att de kommer att uppfostra sina barn till att bli jihadister. Barnen är stolta över att kunna recitera koranen. De har fått lära sig att de har rätt att döda människor som bekänner sig till en annan religion än Islam, eller har en annan uttolkning av Koranen än den IS har. De har hjärntvättats att tro att tortyr, våldtäkt och mord är Guds vilja, om det är de otrogna som utsätts för det.

Men när dessa män och kvinnor till slut inser att de kommer att få tillbringa flera år bakom lås och bom, under vedervärdiga förhållanden i syriska eller irakiska fängelser, så kommer krokodiltårarna. Nu ångrar de sig plötsligt, att de anslöt sig till IS. Plötsligt tar de avstånd från den islamistiska ideologin och den extrema uttolkningen av Koranen som IS står för. De bedyrar att de aldrig någonsin har deltagit i strider eller utfört andra våldshandlingar, utan bara kört ambulans eller drivit restauranger under tiden i kalifatet. I mina öron låter denna påstådda tårindränkta ånger och detta plötsliga avståndstagande från IS, bara som en omvändelse under galgen, en läpparnas bekännelse, ett desperat försök att rädda sitt eget skinn. Det låter inte trovärdigt.

Hur ska vi kunna veta att de känner verklig ånger? Hur ska vi kunna vara säkra på att de inte bara spelar ångerfulla, för att kunna få avtjäna sina straff i humana svenska fängelser, nu när de har insett att spelet är förlorat, att IS är besegrat rent militärt? När de nyligen var så fanatiskt hängivna anhängare till IS? De vet lika väl som du och jag, att IS aldrig kommer att besegras ideologiskt. Kalifatets sista fäste håller på att falla, men ideologin (våldsbejakande islamism) kommer att överleva. Ideologier överlever diktaturer och tyranniska ledares fall. Det gäller även extremt våldsbejakande ideologier, där det goda ändamålet helgar de våldsamma medlen. Många IS-anslutna säger sig fortfarande vara anhängare av ideologin, men uttrycker besvikelse över att ledarna har svikit sina ideal, att ledarna inte levde som de lärde. Dessa IS-anslutna verkar inte alls ha något emot förföljandet av ideologiskt oliktänkande, förföljandet av anhängare av andra trosuppfattningar än Islam, och förföljandet av muslimer som har en annan uttolkning av Koranen, än den IS har. Ändamålet (ett renlärigt, homogent och jämlikt kalifat) helgar medlen (tortyr, våldtäkt och mord), så länge som ledarna behandlar kalifatets samtliga rättrogna invånare som sina jämlikar. Den som inte har den rätta tron, förtjänar att torteras, våldtas och mördas, verkar dessa IS-anslutna tycka. Det verkar alltså inte vara den typ av islamism och den uttolkning av Koranen som IS står för, som är problemet.

Det är en stor säkerhetsrisk att låta sådana människor komma tillbaka hit, och till EU överhuvudtaget. De som kan bevisas ha begått terrorbrott kommer sannolikt att dömas till långa fängelsestraff. De kommer inte att kunna begå nya brott inom överskådlig framtid. Säkerhetsproblemet utgör de som inte kan bindas till terrorhandlingar, vare sig inom kalifatet, i dess närområde, eller någon annanstans i världen. De kan förbli ideologiskt övertygade fanatiker, våldsbejakande jihadister, som lever mitt ibland oss och har vanliga jobb, men som i hemlighet går och drömmer om, och väntar på att IS ska resa sig ur askan, att resursstarka anhängare som gått fria ska skicka en signal som manar till fortsatt kamp. I Sverige kommer det att innebära planering av nya terrordåd, som kan genomföras var som helst. Vi kommer sannolikt att ha en hel del slumrande celler som väntar på en signal från IS, att påbörja planeringen av terrordåd. Så fort signalen kommer, aktiveras cellen. Den till synes välanpassade tunnelbanevakten kan då visa sig vara en våldsbejakande islamist, som, i skuggan av kalifatets dödsryckningar, gråtit krokodiltårar framför journalister, och bedyrat att de aldrig någonsin har varit delaktiga i några som helst våldshandlingar, utan bara kört taxi eller lagat mat i kalifatet, bara för att få komma tillbaka till ett välordnat och tryggt Sverige.

Bara genom att ansluta sig till IS och åka ner till kalifatet, har de sänt oss en glasklar signal, att de avskyr vårt öppna, liberala, sekulariserade, materialistiska och individualistiska samhälle, där konsumism, karriärism och feminism har blivit våra nya "religioner", som har trängt ut de teistiska religionerna i marginalen, där framförallt kristendomen, i en urvattnad form, för en tynande tillvaro i skuggan av HBTQ-frågor och extremfeminism. Ett Sverige som har vänt Gud ryggen, är själva sinnebilden för ondska, enligt jihadisterna inom IS. Ändamålet (seger över ondskan) helgar medlen (terrordåd i det gudlösa Sverige). Att tvärvända 180 grader, att helt plötsligt ta avstånd från IS och jihadismen, först när sista nästet faller, det kallar jag att vända kappan efter vinden.

Vad vi ska göra med barnen till IS-anslutna är svårt att avgöra. Att de måste omhändertas, rehabiliteras och få traumabearbetning är en självklarhet, men vems ansvar det är, och var det ska ske är inte på något sätt självklart. Man bör utgå ifrån var barnen är födda. Om barnet är fött i Sverige, och har svenskt medborgarskap, bör det omhändertas på plats och återföras till Sverige, få genomgå traumabearbetning och avprogrammering, samt därefter placeras i ett familjehem. Om barnet är fött i kalifatet, är det inte vårt ansvar. Barnet ska omhändertas, få bearbeta trauman, avprogrammeras och placeras i en trygg miljö där det föddes, eller i närområdet. Barnet ska inte föras till Sverige, eftersom det aldrig har varit här. Barnet kommer att ryckas från sina föräldrar, vilket är ett trauma i sig. Traumat blir ännu större om barnet flyttas långt ifrån föräldrarna till ett land som är helt obekant för barnet. En del IS-anslutna har redan hunnit återvända till Sverige med sina barn. Då bör gälla att den som är född i Sverige får stanna med sina barn, oavsett om barnen har fötts i Sverige eller i kalifatet, medan den som inte är född i Sverige får resa tillbaka till sitt ursprungsland med sina barn, om barnen har fötts i kalifatet. Hur man ska göra med barn som är födda i Sverige, är en svår frågeställning i detta sammanhang. Ska de följa med sina föräldrar, eller ska de stanna här?

Den som har kommit som flykting till Sverige och beviljats uppehållstillstånd här, oavsett om det är ett tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd, och som valt att återvända för att ansluta sig till IS, ska naturligtvis få sitt tillstånd att vistas i Sverige annullerat. Medborgarskap ska återkallas för IS-anslutna som inte är födda i Sverige, alldeles oavsett om de har dubbelt medborgarskap, eller inte. Somliga anser att det är omöjligt, eftersom man riskerar att göra vissa individer statslösa, om man återkallar deras svenska medborgarskap, samt att det inte finns någon lagstiftning att luta sig emot i sådana ärenden. Detta är skitsnack, rent ut sagt. Man har återkallat medborgarskap för IS-anslutna i länder som Belgien och Storbritannien. Varför skulle det vara omöjligt i Sverige?

Var ska man lagföras? Var ska man straffas, om man bedöms vara skyldig till brott? För mig är det glasklart att man ska lagföras på den plats där man misstänks ha begått ett brott. Om man har anslutit sig till IS, betyder det att man ska ställas inför en internationell tribunal på den plats, där kalifatet fanns eller i närområdet, om det brott man är misstänkt för har begåtts inom kalifatet eller dess närområde. Har man däremot begått ett terrordåd eller annan våldshandling som är kopplad till IS, eller är misstänkt för att ha begått ett sådant brott i ett EU-land eller i ett land som inte är Syrien eller Irak, så ska man naturligtvis ställas inför rätta i det landet, i en nationell domstol. Med närområde menar jag i detta sammanhang de områden i Syrien och Irak som IS inte lyckades erövra och införliva med kalifatet. Om man bedöms vara skyldig till IS-relaterad brottslighet, ska man givetvis avtjäna sitt straff där man har begått sitt brott. Har man begått sitt brott inom kalifatet eller i närområdet, så ska man inte återföras till Sverige för att avtjäna sitt straff här, även om man råkar vara född i Sverige. Det spelar ingen roll vilken typ av brott man har begått, och i vilket sammanhang. Om jag reser till Thailand och smugglar in heroin i ett lönnfack i min resväska, och åker fast i tullen, så kommer jag att lagföras i thailändsk domstol. Om jag bedöms vara skyldig till det brott jag anklagas för, så kommer jag obönhörligen att få avtjäna mitt straff i ett thailändskt fängelse. Att bli förflyttad till ett fängelse i Sverige av humanitära skäl kan man bara glömma.

Somliga påpekar att de som har anslutit sig till IS har radikaliserats här i Sverige, och att vi har ett ansvar för deras radikalisering, genom misslyckad integration och segregation i utanförskapsområden. Har vi ett ansvar? Både ja och nej. En ansvarslös invandringspolitik, som tagit sig uttryck i ett mottagande av ett alltför stort antal flyktingar under kort tid, som resulterat i undanträngningseffekter i vård, skola och omsorg, som lett till misslyckad integration och ökad segregation, har till viss del bidragit till radikalisering inom vissa grupper av invandrare, främst muslimer. Men det finns också de som inte vill integreras, som inte vill anpassa sig till ett sekulärt, öppet och liberalt samhälle, där kvinnor och män är jämställda, och där religionsutövning är en privatsak. Bland dem som valde att ansluta sig till IS finns människor som faktiskt lyckades ta sig in på den svenska arbetsmarknaden, som hade förmåga att integrera sig, som hade universitetsutbildning. Det fanns en plats för dem i vårt samhälle. De ville inte ha den. De vantrivdes. De började istället nära drömmar om ett kalifat, genomsyrat av Islam, med religiös lagstiftning, med koranskolor. De drömde alltmer om ett samhälle, där alla drar åt samma håll, istället för att dra isär samhället. Feminism, liberalism, karriärism, konsumism och individualism började alltmer framstå som det ultimata onda, som ett djävulens verk, som måste bekämpas med alla till buds stående medel. IS kunde för dessa människor lätt framstå som ett bålverk mot denna sataniska ondska som västerländska liberala och dekadenta samhällen utgör. Frestelsen att ansluta sig blev omöjlig att motstå när rekryterare från IS kontaktade dem. Nu vill dessa människor återvända till ett samhälle som de i grund och botten föraktar. Vi ska inte ta emot dem. De har valt att låta sig radikaliseras till att bli våldsbejakande.

Jag är själv i rätt hög grad radikaliserad, och kan i viss mån instämma i islamisters kritik av västerländska samhällen. Det finns mycket i vårt samhällssystem som jag avskyr, hatar och föraktar: Individualism som drar isär samhället, en arbetslinje som lägger sig som en strypsnara om halsen, och som förtar lusten att arbeta, trots att man gillar att arbeta, vulgärfeminism och HBTQ som genomsyrar det offentliga samtalet, materialism, konsumism, andefattigdom, sekularisering, klättrande på karriärstegar, stress och jäkt, ekorrhjul som snurrar allt fortare, för att nämna några företeelser. Till viss del beror min radikalisering på en svår uppväxt i skuggan av välfärdssystemen. Den sociala och ekonomiska misär som jag tvingades växa upp i, var till stor del systemproducerad. Jag insåg det redan som barn. Jag kände ingen skuld och skam. Jag var tvärtom stolt över att jag klarade av att växa upp. Jag utvecklades till en radikal systemkritiker, men jag har aldrig accepterat våld som metod att förändra samhället. Jag har valt att inte bli terrorist, trots att jag har haft all anledning att bli det, med tanke på den förstörande behandling jag har utsatts för som barn, ungdom och vuxen. Systemet avvecklar (mer eller mindre) människor som inte passar in i mallarna. Bland radikaliserade människor går dock en skiljelinje mellan dem som anser att ändamålet helgar medlen, och dem som inte anser det. Jag anser att om man väljer oacceptabla metoder såsom våld för att förverkliga sin vision, så kommer man aldrig att nå sitt mål. Hela samhället, dess institutioner och människorna som lever i det, kommer obönhörligen att deformeras. Resultatet blir att man alltmer fjärmas från målet, ju hårdare man kämpar för att nå det. Alla vägar bär som bekant inte till Rom.

Inlägget är skrivet av Mona Nilsson och publicerat under kategorin Säkerhetspolitik 45 41

Taggar: is, återvändande, kalifatet, säkerhetsrisker, terrorism, radikalisering, jihadism, islam, islamism, isis, våldsbejakande, tribunal Du gillar inlägget. Tack!

Antal unika visningar: 249

Prenumerera på kommentarer till detta inlägg Prenumerera på kommentarer till detta inlägg via RSS

Kommentarer

Skickad | Ann Larsson skriver: Granskad

Håller med dig i vissa delar, men anser att barnen har ju inget ont gjort. De rår inte för att föräldrarna har valt att ansluta sig till en terrorsekt. På något sätt måste barnen tas om hand, men det är ingen lätt uppgift. Däremot är vi i Sverige över måttan naiva när det gäller vuxna som anslutit sig till IS, och som nu vill återvända hit. Vi underskattar grovt den säkerhetsrisk som det innebär att låta dem återvända.

Skickat | Andreas skriver: Granskat

Jag anser att den som har anslutit sig till IS och som kan misstänkas ha begått brott ska lagföras på den plats där brottet har begåtts, samt avtjäna ett eventuellt straff där. När det gäller barnen till IS-terrorister ska man göra som i Frankrike. Redan på flygplatsen står socialarbetare beredda att omhänderta barnen så snart de anlänt. Barnen hålls under observation i tre månader, genomgår olika undersökningar och psykologiska tester, och placeras sedan i fosterhem, utvalda av socialtjänsten. Medföljande föräldrar tas omedelbart i förvar av polisen och förhörs. Fransmännen är inte fullt så naiva som flertalet svenskar.

Visa svar Svara

Lämna en kommentar