Fokuserar på systemfelen som deformerar och krymper människan och livsrummet => För villkorslös basinkomst

Kan man förbjuda tiggeri utan att först åtgärda systemfelen som orsakar fattigdom?

Många upprörs över att se människor sitta och tigga utanför våra affärer. En del känner sig störda och provocerade av tiggarna, medan andra väljer att titta bort. Somliga vill ha ett förbud mot tiggeri, men är det verkligen rätt väg att gå?

Kan man förbjuda tiggeri, utan att först ha åtgärdat systemfelen som tvingar människor att tigga för att kunna överleva? Fattiga människor som tvingas leva under existensminimum finns såväl i länder som Rumänien och Bulgarien, som i Sverige. Bland människor som lever i djup social och ekonomisk misär här i Sverige, finns såväl romer från de forna öststaterna, som etniskt svenska medborgare. Det finns svenskar som utan egen förskyllan har blivit hemlösa, och som tvingas tigga för sin överlevnad. När det gäller hemlösa svenskar, så har en del av dem blivit hemlösa på grund av missbruk och/eller psykisk ohälsa, medan andra har blivit hemlösa på grund av att de har fallit mellan alla befintliga sociala trygghetssystem. De sistnämnda kan vara människor som per medicinsk och psykiatrisk definition är fullt friska, och som därmed anses vara fullt arbetsföra, vilket innebär att de måste stå till arbetsmarknadens förfogande, och söka alla lediga jobb som de är kvalificerade för, om de är arbetslösa.

Om man är hemlös enbart på grund av att man inte har pengar, så kan det bero på att man, trots avsaknad av sjukdom eller annan ohälsa, har andra problem som inte är av strikt medicinsk, psykiatrisk eller socialmedicinsk natur. Det kan handla om människor som är särpräglade på ett sådant sätt, att de helt enkelt inte klarar av ett regelbundet arbete, eller att de klarar av att utföra en arbetsuppgift, men inte klarar av själva arbetslivet, med alla dess krav på social förmåga, stresstålighet, flexibilitet, med mera. Det handlar om speciella människor som har varit särlingar ända sedan tidig barndom, eller som har blivit särpräglade och udda med tiden, kanske på grund av svåra uppväxtförhållanden under lång tid, utan tillgång till stödjande sociala nätverk, och med mobbning eller utanförskap i skolan. Destruktiva hemförhållanden med missbruk, våld, olösbara konflikter och ekonomisk knapphet, fungerar som en kvarn. Man mals ner. Man trasas sönder (på högst olika sätt). Man gröps ur och deformeras (på högst olika sätt). Man utvecklar med tiden förslitning. Vissa sidor av ens personlighet avvecklas, mer eller mindre.

På tröskeln till vuxenlivet står en nedsliten människa som har byggt in vissa sårbarheter i sin hjärna, och som därför i vissa avseenden och i vissa sammanhang fungerar annorlunda än genomsnittet. Man hamnar i ett dilemma och en klämma, såväl socialt som ekonomiskt, om man trots allt är fullt frisk per medicinsk och psykiatrisk definition, samt stark såväl fysiskt som psykiskt. Man bedöms som fullt arbetsför, trots att man inte klarar av ett normalt arbetsliv. Unga socialt utsatta människor med utpräglade maskrosegenskaper, med en förmåga att höja sig över sina dåliga livsomständigheter, löper särskilt stor risk att hamna i ett sådant socioekonomiskt dilemma i vuxen ålder. De har en grundstyrka och en resiliens av ett sådant slag, att de inte insjuknar i första taget, eller utvecklar någon slags neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (per definition!), så att de kan få en diagnos, och därmed rätt till någon ekonomisk ersättning vid helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga. Dessa människor har helt enkelt för bra gener, på gott och ont. De har kunnat åka snålskjuts på bra gener under hela sin uppväxt, och delvis på grund av sina gener kunnat undvika att gå ner sig i psykisk ohälsa, missbruk, självdestruktivt beteende, eller asocialt utåtagerande destruktivt beteende. Deras starka genetik gör att de har utvecklat en funktionsvariation som kan ligga i gränslandet mellan normal funktion och funktionsnedsättning. De får ingen diagnos som är godkänd av försäkringskassan. Det betyder att de riskerar att hamna i ett socioekonomiskt limbo (ett skruvstäd med arbetslinjen som en strypsnara om halsen), om de inte klarar av att delta i arbetslivet, eller studera på heltid. Bra gener kan vara ett tveeggat svärd.

Samma goda gener som räddade dem som barn, har i vuxen ålder förpassat dem till en gråzon, ett ingenmansland mellan friskt och sjukt, åtminstone i rent socialförsäkringsmedicinskt hänseende. De är 'undefined', och därmed inte berättigade till någon ersättning vid arbetsinkomstbortfall. De uppfyller i vissa fall inte ens villkoren för att få försörjningsstöd. Även om de är berättigade till försörjningsstöd, så blir det en skakig tillvaro, där de varje månad måste ansöka om ekonomiskt stöd, stå ut med att ständigt bli kontrollerade, stå ut med att tvingas vända ut och in på sig själva och sina liv, stå ut med att försättas i underläge vid varje samtal med socialsekreterare, samtidigt som de riskerar att få avslag, om de inte klarar av att söka arbete regelbundet, eller delta i aktiviteter som syftar till att göra dem anställningsbara. Att långvarigt leva på försörjningsstöd och ständigt bli kontrollerad och ifrågasatt, utan utsikter att bli anställningsbar, vilket vissa människor aldrig kommer att bli, innebär känslor av konstant frustration och vanmakt, känslor av hopplöshet, uppgivenhet och meningslöshet, känslor av skuld och skam, eller känslor av vrede, hat och förakt gentemot systemet och dess budbärare, nyttiga idioter och paragrafryttare.

Vårt socialförsäkringssystem med en hård arbetslinje och en snårskog av olika ersättningar och bidrag avvecklar successivt de människor som inte passar in i mallarna (de människor som inte går att sortera in i fack). Systemet förspiller humankapitalet hos de människor som är 'undefined', det vill säga, de människor som hamnat i medicinska, socialmedicinska, psykiatriska, och försäkringsmedicinska gråzoner, som den sociala ingenjörskonsten har valt att definiera bort. Dessa människor tillhör ingen definitionsmängd, eftersom det inte finns någon mall som rymmer dem. De kan inte planera sin framtid, eller ens göra något vettigt med nuet, eftersom de tvingas leva sina liv i ett limbo. Deras tillvaro är ett provisorium, där lösningarna på deras livsproblem inte kan bli någonting annat än provisoriska, eftersom de inte har någon varaktig materiell grundtrygghet. De kan inte få någon sådan trygghet, eller själva skaffa sig någon, eftersom de är 'undefined'. De har haft oturen att trilla ur sin samtids sociala, psykologiska och biologiska förklaringsmodeller, vilket vem som helst kan göra, eftersom livet för oss alla i mycket hög grad är en slumpvandring.

Provisoriska, temporära lösningar på livsproblem kan resultera i att en människas utveckling på alla plan hämmas eller rentav stannar av. Därmed kan hennes livsresa lätt bli ett steg framåt och två steg tillbaka. Det kan handla om starka människor med stor potential, som aldrig kan komma till sin rätt, som kläms sönder mellan systemen, som efterhand utvecklar ohälsa på grund av livssituationen, som sedan blir missförstådda inom vården, som därefter mals ned i allehanda utredningar och bedömningar inom något system, som tvingas ge upp, och som kommer att känna sig missförstådda och felbedömda hela livet igenom. Tillfälliga ekonomiska trygghetslösningar leder sällan till en harmonisk utveckling hos människor som hamnat vid sidan av arbetslivet. Människor som känner sig trasiga och slitna inombords behöver varaktig materiell trygghet för att kunna återhämta sig och läka, särskilt om de har varit långvarigt utsatta under uppväxtåren. Problemet är att en trasig och nedsliten människa inte nödvändigtvis behöver lida av en sjukdom. För att kunna få den materiella trygghet som krävs för att kunna läka, måste en sådan människa uppfinna sin sjukdom (framkalla ett insjuknande, genom att bryta ner sig själv). För såväl människan som samhället är arbetslinjen kontraproduktiv i alla sådana fall. Den förhindrar människan att förebygga sjukdom, genom att kliva ur ekorrhjulet i tid. Om man kliver ur ekorrhjulet under färden in i väggen, vad ska man då leva på?

Bland de hemlösa finns en grupp människor som är missbrukare eller psykiskt sjuka, eller har dubbel problematik (missbruk och psykisk sjukdom). De har blivit hemlösa på grund av att de har misskött sitt boende (stört grannarna) eller supit bort sina pengar, och därigenom blivit vräkta. Bland psykiskt sjuka missbrukare är det högst individuellt vad som är höna och vad som är ägg. En del har blivit psykiskt sjuka på grund av sitt missbruk, medan andra har utvecklat ett missbruk på grund av psykisk sjukdom. Det är bäddat för att falla mellan stolarna här: Psykiatrin vill inte ta emot psykiskt sjuka missbrukare, eftersom man anser att missbruket är grundproblemet och roten till det onda. Inom missbruksvården resonerar man tvärtom, att det är den psykiska sjukdomen som är grundproblemet och ska behandlas först, och då inom psykiatrin. Resultatet blir ofta att patienter bollas fram och tillbaka, och far väldigt illa. Men eftersom de har en social problematik och/eller sjukdom uppfyller de kriterierna för att få ekonomiskt stöd av något slag. De ska egentligen inte behöva tigga för sin överlevnad i vårt samhälle. En bostad kan dock vara svårt att få.

Det finns också människor som blivit hemlösa på grund av djupa livskriser. De har haft en ordnad tillvaro med arbete och bostad, men har av någon anledning tappat fotfästet i tillvaron. De är varken missbrukare eller psykiskt sjuka från början, men kan bli det om de inte får en bostad inom rimlig tid. Man kan alltså utveckla social eller psykisk problematik på grund av långvarig hemlöshet. Det finns även barnfamiljer som hamnat i hemlöshet, på grund av att föräldern eller föräldrarna har för låg inkomst för att kunna få ett hyreskontrakt. En del hyresvärdar accepterar inte hyresgäster som lever på försörjningsstöd. En del barnfamiljer har blivit vräkta på grund av obetalda hyror. Det kan handla om missbruk hos föräldrarna, eller att någon av föräldrarna har förlorat sin arbetsförmåga på grund av ohälsa, samt nekats sjukpenning eller blivit utförsäkrad, eller hamnat i en gråzon mellan friskdom (hälsa) och sjukdom (ohälsa), och därigenom hamnat utanför alla sociala trygghetssystem, trots helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga.

Man ska inte kasta sten när man sitter i ett glashus, brukar man säga. Det gör vi svenskar hela tiden, när vi kritiserar de styrande i Rumänien och Bulgarien, för att de diskriminerar romer, genom att inte ge dem samma möjligheter till utbildning och arbete. När det gäller romer från Rumänien och Bulgarien som sitter och tigger, handlar det alltså om strukturell diskriminering av ett specifikt folkslag. När det däremot gäller hemlösa svenska medborgare som sitter och tigger, handlar det nästan alltid om en problematik inuti den drabbade individen, såsom psykisk ohälsa, missbruk eller anpassningssvårigheter, sällan eller aldrig om felkonstruerade eller bristfälliga sociala trygghetssystem som lämnar vissa människor utanför. Det är så etablissemanget väljer att resonera. Det är olika förklaringsmodeller som tillämpas, beroende på vilket folkslag man tillhör, samt var man bor. När det gäller hemlösa svenskar som tigger, väljer etablissemanget att dribbla bort gråzonerna som befolkas av människor som inte passar in i mallarna, och som därför faller igenom det sociala skyddsnätet. Det är helt klart så att välfärdssystemen här i Sverige är mer robusta och välbyggda än i exempelvis Rumänien, men de är inte generella på långa vägar. Etablissemanget blundar för dessa systemfel som mal ner och trasar sönder människor som inte riktigt klarar av att leva i ett hårt arbetssamhälle.

Sverige har en sak gemensamt med Rumänien och Bulgarien: Vi har systemfel som orsakar utanförskap, fattigdom och tiggeri. Den systemproducerade fattigdomen kan vi åtgärda. Först när vi har utrotat den fattigdomen, kan vi förbjuda tiggeriet, vilket vi ska. Det är inte människovärdigt att tvingas tigga. Det försätter en redan utsatt människa i en förnedrande beroendeställning och ett underläge gentemot andra människor. Det finns naturligtvis också en annan typ av fattigdom, som är mer eller mindre självförvållad. Den fattigdomen kan bero på att man har slösat bort sina pengar på onödigheter, att man är lat, att man har spelat bort sina pengar, eller gjort dåliga affärer. Sådan fattigdom kan man aldrig utrota. Den orsakas av bristande förmåga hos individen att handskas med pengar, eller missbruk/beroende hos individen. I vissa fall kan det dock vara svårt att avgöra om fattigdomen beror på systemet eller på individen, eller på systemet och individen. Hur som helst, att sitta och tigga är ingen långsiktigt hållbar lösning. Men tiggare kommer alltid att finnas, med eller utan tiggeriförbud, så länge systemfelen inte är åtgärdade.

Vi måste införa en villkorslös grundtrygghet på lägst existensminimum, som ingen medborgare kan falla ur. Kalla det medborgarlön, basinkomst eller negativ inkomstskatt, eller vad du vill. Vi måste inse att det finns människor som vi aldrig kommer att kunna sätta i arbete, även om de är friska och starka. Robotiseringen går i ett rasande tempo, och den kommer obönhörligen att onödiggöra horder av människor som arbetskraft, inom en inte alltför avlägsen framtid. Robotiseringen kommer att knäcka arbetslinjen, som är en av de bräckliga lerfötter som vårt välfärdssystem vilar på. Vårt välfärdssystem förutsätter att väldigt många arbetar väldigt mycket och väldigt långt upp i åldrarna, något de sannolikt inte kommer att kunna göra så värst länge till. Arbetssamhället kommer att drivas i graven av robotarna. Det är bara välgörande för människans identitetsbygge. En identitet som står och faller med att man har ett yrke och att man arbetar, är lika bräcklig som äggskal. I framtiden kommer det att finnas ytterst få karriärstegar att klättra på. Att göra karriär kommer sannolikt att vara så ute. Människan som flitig arbetsmyra som drar sitt strå till stacken är på utdöende. Vi kommer att få horder av tiggare utanför affärerna, så många att vi inte kommer att kunna ta oss in i affärerna, om vi fortsätter att envisas med att tro på att full sysselsättning kommer att vara möjlig.

Jag kommer att skriva ett separat inlägg om robotiseringen och dess konsekvenser för arbetssamhället och arbetslinjen ganska snart, tror jag. Men jag ville ha med den infallsvinkeln redan i detta inlägg.

Inlägget är skrivet av Mona Nilsson och publicerat under kategorin Välfärdssystem 46 51

Uppdaterat

Taggar: eu-migranter, tiggeri, tiggare, fattigdom, trygghetssystem, hemlöshet, gråzoner, tiggeriförbud, grundtrygghet, systemfel, skyddsnät, arbetslinjen Du gillar inlägget. Tack!

Antal unika visningar: 202

Lämna en kommentar