Fokuserar på systemfelen som deformerar och krymper människan och livsrummet => För villkorslös basinkomst

Varför jag inte tänker boka in ett hälsosamtal på vårdcentralen

På vårdcentralerna i min kommun har man slagit fast att orsaken till sjukdomar ligger i ett samspel mellan gener (50%) och livsstil (50%). Dåliga värden kommer att avslöja din livsstil: Du äter fel. Du sitter still. Du slarvar med sömnen. Ren idioti!

Jag har fått ett erbjudande om ett så kallat hälsosamtal skickat till mig. Det är avgiftsfritt för människor i min ålder. Först kommer ett blodprov att tas. Därefter ska hälsosamtalet äga rum. Ja, något samtal kommer det knappast att bli, där läkaren först lyssnar på patientens berättelse, ställer de frågor som krävs för att få hela bilden klar för sig, för att först därefter dra slutsatser om orsak och verkan, om det finns tecken på hälsoproblem. Istället kommer det att bli någonting i stil med: Läkaren talar över huvudet på patienten, och patienten tiger. Om patienten då inser att läkaren har dragit helt felaktiga slutsatser, och försöker komma med invändningar, är risken väldigt stor att patienten blir arrogant bemött och nedtystad. Allt vad patienten berättar om sig själv och sina problem, måste passa in i vårdens mallar. Känner patienten djupt inom sig, att det läkaren påstår inte alls stämmer in på patienten, att det är en avgrund mellan det som patienten vet om sig själv, och det som läkaren tror sig veta om patienten, så är det inte alls konstigt om en patient med djupa kunskaper och insikter om sin problematik, samt djup självkännedom, talar om för läkaren vad problemen beror på. Då tar det så kallade samtalet en otrevlig vändning. Läkaren tar sig rätten att ogiltigförklara berättelsen, eller korrigera den så att den ska passa in i mallen eller förklaringsmodellen. Patienten försätts i ett underläge redan från början. Det blir svårt att berätta om sina problem, när man på förhand vet att allt vad man säger måste passa in i mallen.

Det finns åkommor och ohälsotillstånd som inte går att pressa in i någon mall. Här måste läkaren tänka utanför boxen. Läkaren måste i samspel med patienten försöka reda ut vad problemen beror på. Det handlar om åkommor som måste sättas in i ett djupare och bredare livssammanhang, åkommor som inte kan kokas ned till ett samspel mellan livsstil och gener. Exempel på sådana åkommor är sömnproblem, psykisk och stressrelaterad ohälsa, samt metabolt syndrom, som måste ställas i relation till patientens livsvillkor, och då i synnerhet uppväxtförhållanden, särskilt om dessa har varit fundamentalt otrygga, oförutsägbara, stressiga och konfliktladdade. Familjeförhållanden som präglas av en söndrig parrelation, missbruk, och ekonomisk knapphet är extremt skadliga för en ung människas hälsoutveckling på alla plan, och kan inte på långa vägar kompenseras av en hälsosam livsstil i vuxen ålder, även om man som jag har goda genetiska förutsättningar. Mina föräldrar var friska och starka i grunden, samt normalviktiga. De grundlade goda levnadsvanor hos mig, såsom goda sömnvanor och kostvanor. De var även fysiskt aktiva regelbundet. Detta trots ytterst svåra familjeförhållanden. Jag har utvecklat kronisk sömnlöshet, med utmattningssyndrom som oundviklig konsekvens, samt kraftig övervikt, trots normal vikt under uppväxtåren, goda levnadsvanor, tidigt grundlagda i barndomen, samt en stark genetik. Jag röker inte, men dricker måttliga mängder alkohol någon gång ibland. Jag var psykologiskt rätt robust och stresstålig under uppväxtåren. Jag styrketränar, promenerar samt cyklar (under sommarhalvåret) regelbundet. Detta slår nog hål på alla floskler som sömn- och stressforskare, samt livsstilsexperter hasplar ur sig titt som tätt. Sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt borde prata mer om sociala missförhållanden som grund för sömnlöshet, än om sociala vanor. Sociala missförhållanden och ekonomisk misär behöver inte alls bero på dåliga sociala vanor.

Mina erfarenheter av bemötande inom vården är minst sagt dåliga. Jag tänker nu berätta om hur jag blev bemött vid de två senast läkarbesöken. Men först lite mer om bakgrunden till mina problem:

Bakgrund: Jag har sedan 1977 lidit av svår eller extremt svår sömnlöshet, vars komplexa rot är långvarigt otrygga, oförutsägbara, stressiga och hårt konfliktladdade hemförhållanden under uppväxtåren. Min far var en kroniskt sömnlös alkoholist. Det var hans sömnlöshet som orsakade alkoholberoendet. Vi levde mestadels på min mors låga inkomster, vilket innebar att vi levde under knapphetens kalla stjärna, milt uttryckt. Ständiga högljudda bråk mellan föräldrar kombinerat med trångboddhet innebär kroniskt stresspåslag i form av socioekonomisk och psykosocial skadlig livsstress. Slitaget är hårt. Man mals ner och utvecklar med tiden förslitning. Grundstyrka är inget vaccin. Jag var stark och stresstålig. Jag hade drivkrafter och stark studiemotivation. Jag hade lätt för alla ämnen i skolan, så jag behövde sällan göra läxor om kvällarna, så länge jag gick i grundskolan. Bråk om kvällarna kolliderade sällan med läxläsning. Situationen var hanterbar. Därför kunde jag behålla min sömn intakt. Detta skulle komma att förändras på gymnasiet, då jag liksom alla andra var tvungen att ägna flera timmar åt läxor och andra uppgifter varje kväll. Mina föräldrar hade då separerat och bodde åtskilda. I början av mitt andra år på gymnasiet, återupptog min far sitt högljutt utåtagerande beteende hemma hos oss om kvällarna (varje kväll). Detta kolliderade med omfattande och krävande läxläsning som tog minst tre timmar i anspråk för vem som helst på min linje. Min studiesituation blev ohållbar och min livssituation blev omöjlig att hantera. Resultatet blev kronisk stress och oro som ledde till akut sömnlöshet. Jag sade ifrån på skarpen, att jag behövde lugn och ro de kvällar jag hade läxor, men ingen lyssnade. Jag utvecklade med tiden kronisk sömnlöshet, trots god psykisk hälsa, en hälsosam livsstil och goda sömnvanor.

Nu till det senaste läkarbesöket, och det så kallade samtalet som mer och mer övergick i munhuggning:

Läkaren frågade mig vad jag hade för problem. Jag svarade då att jag hade extremt svårt att somna om kvällarna, och att jag mestadels låg sömnlös nästan hela nätterna igenom, trots goda sömnvanor. Hennes replik var då:

Jaha, men det är för att du har en massa tankar som snurrar runt i huvudet på dig om nätterna.

Hon tog sig rätten att dra en tvärsäker slutsats över huvudet på mig, istället för att ställa frågor om orsak och verkan, och lyssna på mina svar. Jag hade inte med ett enda ord antytt att jag skulle ha legat och grubblat om nätterna. En normalt funtad människa skulle ha ställt frågan: Kan det vara så att du har en massa tankar som snurrar runt i huvudet på dig om nätterna? Istället för att komma med ett påstående, att så skulle vara fallet. Jag gick naturligtvis emot, och styrde in "samtalet" på mina uppväxtförhållanden. Jag började berätta om hur min trängda studiesituation under gymnasietiden trasade sönder min sömn, att jag efter gymnasiet tvingades ut i arbetslivet på heltid, trots att jag inte kunde sova. Jag var ju fortfarande frisk och stark, och därför togs det ingen hänsyn till att jag hade utvecklat bestående sömnlöshet. Min sömnlöshet kolliderade med arbetslinjen, något som givetvis förvärrade och befäste sömnlösheten och fördjupade förslitningen, vilket med tiden resulterade i utmattningssyndrom. Jag lyssnade på min kropp hela tiden, jag tog varningssignalerna på allvar, men ingen lyssnade på mig. Läkaren avbröt mig hela tiden, liksom hackade sönder min berättelse, med följande idiotiska fråga:

Varför kan du inte sova?

Det var ju det jag försökte förklara, om och om igen, genom att sätta in min sömnlöshet i ett livssammanhang. Jag anser att man måste gå till botten med sin problematik, inte nöja sig med att skumma på ytan. Därför gick jag tillbaka till hösten 1965, då min far började självmedicinera med alkohol, för att kunna få den sömn som krävs för att orka arbeta. Han var tvungen att stå till arbetsmarknadens förfogande, för att kunna få en inkomst, eftersom han var frisk. Min far blev snart en sömnlös alkoholist, trots goda sömnvanor och en hälsosam livsstil. Ta och sug på den. Hur som helst, den skadliga livsstressen kom in i familjen. Vi maldes ner och utvecklade med tiden förslitning. Det är kärnan i långvarig social utsatthet, utan stödjande sociala nätverk. Några känslor av skuld och skam utvecklade jag inte. Jag gav mig inte, utan upprepade gång på gång (kortfattat) orsakssammanhanget. Jag blev hela tiden avbruten med:

Varför kan du inte sova?

Jag insåg att hon varit fullt upptagen med att läsa mitt kroppsspråk (som är oläsbart), istället för att lyssna ordentligt. Bara fragment av min berättelse hade gått in. Hon ansåg att jag utstrålade stress och ångest, och ville då koppla detta till psykiska sjukdomar som bipolär sjukdom och psykos. Hon envisades med att den stress och den ångest som hon tyckte att jag utstrålade, kunde vara symptom på någon psykisk sjukdom, och att man vanligen debuterar i de övre tonåren. Enligt henne skulle jag ha insjuknat i bipolär sjukdom eller någon psykossjukdom under under gymnasieåren, och att min sömnlöshet, samt stress och ångest skulle ha varit symptom på sjukdomen, istället för en naturlig, sund och normal stressreaktion på en omöjlig studiesituation ovanpå en svår barndom. Hon ställde alltså en retroaktiv diagnos. Utifrån mitt nuvarande tillstånd, utifrån vad jag i nuläget utstrålade, ansåg hon sig kunna bedöma hurdan jag var när jag gick på gymnasiet under slutet av 70-talet! Hon träffade mig aldrig då. Hon tog sig även rätten att ställa retroaktiva psykiatriska diagnoser på min far, en människa som hon aldrig har träffat, och som avled 1980 i hjärt- och kärlsjukdom (på grund av kronisk sömnbrist). Hon baserade sin diagnos på att han om kvällarna kände ett behov av att avreagera sig, och att han därför provocerade fram högljudda bråk hemma mellan klockan 18:00 och 20:00 (aldrig senare, eftersom han var så noga med sin sömn) , samt att han led av kronisk sömnlöshet. Min far var aldrig någonsin sjuk, varken i kropp eller psyke. Inte ens hans alkoholism var en sjukdom. Dock utvecklade han till sist hjärt- och kärlsjukdom. Han sov så extremt dåligt, så att hjärtat tog allvarlig skada. Hjärtat började växa. Psykiskt sjuk var han aldrig någonsin. Läkare har så svårt att förstå att långvarigt dåliga livsvillkor leder till hård nedslitning.

Eftersom hon tog sig rätten att ständigt avbryta, och liksom hacka sönder min berättelse, så fort den inte passade in i mallen, så svarade jag med att göra likadant. Varje gång hon drog en slutsats som inte stämde in på mig, så avbröt jag och upprepade än en gång min berättelse. Jag började köra med utmattningstaktik. Jag tänkte inte längre finna mig i att bli överkörd och nedtystad. Det gav till sist resultat. Polletten trillade såsmåningom ned, om än mycket långsamt. Hon verkade till slut inse att jag hade dragit korrekta slutsatser beträffande orsak och verkan. Hon sa:

Ja, det var din fars beteende om kvällarna som orsakade din sömnlöshet. Det hindrade dig från att komma igång med läxorna.

Hon insåg till sist det självklara, men det kom högst motvilligt, liksom krystat, framtvingat. Men det var tur att det kom, för jag var på god väg att explodera. Det finns en gräns för hur länge man orkar ta skit, hur länge man orkar möta den ena dumheten efter den andra. Nåväl, det började nu likna ett samtal som flöt på en stund, något sånär hyfsat. Men så plötsligt drog hon en häpnadsväckande slutsats, som verkade gå stick i stäv med vad hon nyss hade insett:

Problemet är att du inte har förstått vad du behöver.

Det hon hade insett alldeles nyss passade inte in i vårdens mallar. Hon ville fortfarande ha det till att jag saknade insikt om mina behov, att jag nog inte lyssnade på kroppens signaler, att jag inte förstod att jag behövde sova. Alldeles rasande drog jag min berättelse en gång till, samt påpekade än en gång att jag alltid har haft god insikt om såväl mina egna behov som sömnens livsavgörande betydelse. Rasande påpekade jag att jag alltid har prioriterat sömn och avkoppling högt, att jag prioriterade ned läxorna till förmån för sömnen, istället för att göra tvärtom. Rasande påpekade jag, att det var min far som prioriterade ned min läxläsning och min sömn, till förmån för sina egna behov, att få tömma sig själv på negativa känslor, genom att avreagera sig på min mor, och därigenom underlätta sina egna sömnförberedelser. Min far behövde ladda ur sig själv varje kväll, för att några timmar senare kunna somna in. Men hans sömn infann sig sällan, så han trasade sönder min sömn helt i onödan. Han förblev sömnlös. Han överförde tre saker på mig: Sina goda sömnvanor, sin kroniska sömnlöshet, samt sin trängda livssituation. Utan egen förskyllan hade han fått ett liv som var omöjligt att leva. Det överförde han på mig.

Efter att ha lyssnat på denna salva, ändrade läkaren sin slutsats något, utan att egentligen ha fattat något:

Ja, du kanske har förstått vad du behöver, men din hjärna har inte förstått vad den behöver.

Kokande inombords av svart vrede, samt uppgiven på en och samma gång, påpekade jag det självklara: Om man minst fyra nätter varje vecka, under nästan fyra terminer, får sin sömn söndertrasad av en närståendes beteende, samtidigt som man har en tung studiebörda, samt saknar stödjande sociala nätverk, och ingen hjälp kan få, så skadas hjärnan i sin helhet. Hårt slitage utan möjlighet till återhämtning via sömn, leder till förslitning. Även om hjärnan förstår vad den behöver, så kan den inte koppla ner och somna in, eftersom insomningsmekanismen har skadats under lång tid. Denna typ av sömnlöshet är ingen sjukdom, utan en förslitningsskada (stresskada). Jag underströk också, att det dåliga bemötande och den förstörande behandling jag har utsatts för som vuxen, främst inom vården, har skadat mig mer än det jag utsattes för under uppväxten. Direkt fick jag mothugg:

Det har det inte alls!

Som om hon skulle kunna veta det. När jag förde min omöjliga situation efter gymnasiet på tal, då jag som fullt frisk var tvungen att klara av ett heltidsarbete, trots ständig svår sömnlöshet, eftersom jag som frisk bedömdes vara fullt arbetsför, hängde hon inte med i resonemanget, eller ville inte hänga med. Läkare gillar inte systemkritik, särskilt inte när patienten antyder att sömnlösheten har blivit kronisk på grund av arbetslinjen. Det blir som att tala till en tjock vägg av armerad betong. Men allra värst var nog följande som hon hasplade ur sig:

Men vad tror du folk som arbetar hela dagarna tänker och känner, när de ser dig gå omkring sån där?

Gå omkring sån där? Lös och ledig på ljusa dan, menade hon förstås. Driva omkring. Slå dank. Inte dra sitt strå till stacken. Det värsta man kan göra i myrstacken Moder Svea. Borde jag känna skuld och skam? Det gör jag inte. Jag vägrar skämmas över något som inte är självförvållat. Skämmas borde Systemets nyttiga idioter som har utsatt mig för förstörande behandling sedan jag gick ut gymnasiet. Skämmas borde de nyttiga idioter som gör sitt bästa för att avveckla de människor som farit illa under uppväxten, och som inte passar in i vårdens mallar, det vill säga, de som inte utvecklar "rätt" sorts problem, i "rätt" ordning. Någonting i stil med detta sa jag till läkaren. Hon sa just inte så mycket mer. Det är väl svårt att få ur sig något vettigt, när man har svårt att förstå det mest självklara. För min del hade jag fått nog. Kvoten av dumheter var fylld.

Knappt ett par år innan detta läkarbesök, var jag hos en annan läkare på samma vårdcentral. Jag berättade ungefär samma historia för henne. Hon reagerade med ett roat leende, samtidigt som hon skakade på huvudet. När jag sa att mina sömnsvårigheter inte hade någonting med livsstil att göra, replikerade hon:

Sömnproblen har alltid med livsstil att göra.

Dummare än så kan väl ingen läkare vara? Tar inte detta priset i dumhet? Inte alls. Jag har stött på läkare som varit betydligt dummare än denna läkare, när man fört sömn på tal. Överlag är läkare dumma när det kommer till sömn, samt orsaker till sömnlöshet. I det utskick jag fått, där jag blivit erbjuden ett hälsosamtal, står det att sömnvanor ska tas upp. Bara detta, att man kopplar sömn så hårt till vanor, gör att jag känner att ett sådant "samtal" skulle komma att kännas helt meningslöst. Därför tänker jag inte boka in något sådant "samtal". Jag behöver inga samtal om livsstil. Det känns helt överflödigt. Mig har vården stött bort. Jag har inget förtroende för läkare längre.

Inlägget är skrivet av Mona Nilsson och publicerat under kategorin Hälso- och Sjukvård 49 46

Uppdaterat

Taggar: hälsosamtal, mallar, förklaringsmodeller, livsstil, sömnvanor, gener, livsvillkor, förebyggande, bemötande, sömnlöshet, uppväxtförhållanden

Antal unika visningar: 205

Lämna en kommentar